Lördagsfilmen: Jackie Brown

Titel: Jackie Brown

Genre: Drama / Crime

Land: USA

År: 1997

Regi: Quentin Tarantino

I rollerna: Samuel L. Jackson, Pam Grier, Robert De Niro, Robert Forster, Michael Keaton

Jackie Brown är en medelålders flygvärdinna som smugglar pengar från Mexico till L.A åt vapensmugglaren Ordell Robbie. När poliserna Ray och Mark ertappar henne med 10 000 dollar i kontanter och kokain i sin handväska erbjuder de henne en deal för Odell mot hennes frihet. 

Hon ställs nu inför två alternativ: antingen så avslöjar hon Ordell och riskerar att bli mördad eller så får hon skaka galler i minst ett år. Men Jackie kommer på ett tredje alternativ, nämligen att lura polisen och ta en halv miljon av Ordells dollar. Det är en riskabel plan där hon sätter allt på spel. Oväntat får hon hjälp av borgensmannen Max Cherry som fattar tycker för henne. 

Quentin Tarantino är en idag en stor idol för mig som dök upp tidigt när mitt filmintresse blev allt större. En film som många pratar ner eller glömmer bort är just Jackie Brown. Någonting som är både tråkigt och oförtjänt. Det här är nämligen en mycket välskriven och stämningsfull film.

Den största och märkbara skillnaden mellan den här och andra Tarantino-filmer är manuset som är baserad på en roman av Elmore Leonard. Då han själv inte ville lägga till nåt våld som inte fanns med i boken så är Jackie Brown betydligt mildare än hans övriga filmer. Istället så läggs fokuset på dialogen och karaktärerna. Det är en långsam film, helt klart. Personligen så gör det mig ingenting, jag snarare tycker att det passar in bättre och lyfter filmen. På det viset får storyn tid att utvecklas och ger mer kött på benen till huvudkaraktärerna.

Castingen är som alltid on point. Pam Grier axlar huvudrollen galant där hon har både skinn på näsan och en mjukare sida som lyfter hennes karaktär. Kemin mellan henne och Robert Forster är riktigt härlig, en roll han också blev Oscarsnominerad för. Men visst är det Samuel L. Jackson som lyser allra starkast. Kanske till och med hans bästa prestation i regi av Tarantino. Han är så cool, iskall och vältalig i den här rollen. Den känns mer eller mindre klippt och skuren för honom. 

Speltiden på 2 timmar 28 minuter är lång, det är mycket dialog och historien tar god tid på sig att tända till. Är man inte helt såld på Tarantinos stil så kan jag förstå att en viss otålighet och tristess uppstår under tidens gång. En del scener känns lite överflödiga och hade kunnat klippas bort om man ska vara helt ärlig. 

"My ass may be dumb, but I ain't no dumbass."

Jag nämnde det tidigare men det här är en film som kräver tålamod och uppskattning för helheten. Som i alla Tarantinos filmer så får dialogen bära huvudrollen. Men även soundtracket som är fyllt med soul-klassiker är magnifikt och ger den inramningen som får filmen att nå en högre nivå. Storyn håller även den ihop hela vägen och jag gillar det symboliska slutet som lämnar en med ett melankoliskt välbehag. 

Jackie Brown har med åren blivit en personlig favorit. Det är utan tvekan en film som växer efter första titten. Jag gillar också hur lågmäld den är och hur väl Tarantino lyckas skapa en otroligt härlig känsla. Ja det här är helt klart en stark 90-tals rulle.

5 - Skådespelare

4 - Handling

5 - Känsla

5 - Musik

4 - Foto

-----------

Totalt: 23

Betyg: ✅✅✅✅✅