Topp 10 - 2007
.jpg)
Filmåret 2007 visar sig vara en riktig höjdare. Här finns det en härlig bredd med många toppar. Det bjuds på mycket känslor och upplevelser som verkligen etsar sig fast. Listan var en utmaning att sammanställa där många slagkraftiga titlar slogs om platserna. Det blev en kamp om ett par platser där några försvann och bytte position i sista sekund. Magkänslan får som alltid en huvudroll på sådana här listor. Summeringen blir: ett av mina bästa filmår, som levererar flera minnesvärda cinematiska upplevelser.
På topp tio återfinns filmer från:
7 - USA
3 - Storbritannien
10. Lars and the Real Girl (Craig Gillespie)
Ryan Gosling är toppen. Filmen i sig är också riktigt stark där många intressanta ämnen bearbetas och framförs på ett underhållande sätt. Det finns definitivt en förkärlek från min sida till små filmer som lyckas leverera stora känslor.
9. The Mist (Frank Darabont)
En galen storm släpper lös en art av blodtörstiga varelser i en liten stad, där några utsatta medborgare får kämpa för sina liv i ett av stadens köpcentrum.
Stephen King filmatiseringar klingar inte alltid med succé. Det här är dock ett undantag för resultatet är extremt effektivt och lyckat. En av de bästa skräckfilmerna under 2000-talet med ett slut som slår hårt i magen.
8. Ratatouille (Brad Bird & Jan Pinkava)
Pixar lyckas ibland träffa helt rätt, Ratatouille är ett sådant fall. Animationen är färgglad och härligt medryckande. Storyn är även den underhållande från början till slut, med DEN DÄR SCENEN som sticker ut. Slutet kanske är lite för tillrättalagt, men ingenting som stör. En riktigt bra animerad film för hela familjen.
Berättelsen om en ung Jack som nyligen blivit frisläppt från ett fängelsestraff som han begått som barn.
En provocerande film som är svår, hjärtskärande och högst tankeväckande. Andrew Garfield gör sin bästa rolltolkning här, han känns äkta och lämnar ett bestående avtryck.
"I ain't that boy...".
6. The Darjeeling Limited (Wes Anderson)
Ett år efter deras fars begravning reser tre bröder genom Indien med tåg i ett försök att knyta an till varandra.
WES ANDERSON, de som vet, de vet. Jag är ju extremt svag för hans estetik och det kreativa filmskapandet. En film som är lite underskattad i min mening. Inte hans bästa, men likväl underhållande och berörande.
5. Control (Anton Corbijn)
En profil Ian Curtis, den gåtfulla sångaren i Joy Division vars personliga, professionella och romantiska problem fick honom att begå självmord vid 23 års ålder.
Biopic som verkligen träffar rätt. Otroligt starkt porträtt som visar upp konst, sårbarhet, mänsklighet och livet på ett väldigt ärligt vis. Kanske den bästa filmen om musik som gjorts.
4. The Savages (Tamara Jenkins)
Välskrivet drama med både tyngd och tragikomik. Dialogen är otroligt bra och kemin mellan Laura Linley och Philip Seymour Hoffman är perfekt.
3. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson)
Paul Thomas Andersons mästerverk? Ja det är stora ord, men de är legitimerade. Han lyckas bygga upp en närvaro och känsla som lever genom hela historien. Daniel Day-Lewis är magnifik som alltid och där Paul Dano levererar ett minnesvärt porträtt.
2. Stuart: A Life Backwards (David Attwood)
En författare tittar baklänges på livet för sin osannolika vän, Stuart, en hemlös alkoholist som upplevde en traumatisk barndomshändelse.
Brittisk diskbänksrealism är en hjärtefråga för mig. Det här är en smutsig, ful och ibland otroligt avskalad film. Men det är en fantastisk film som golvar mig varje gång. TOM HARDY ger sitt livs prestation och det är en film värd att se enbart för den prestationen.
1. No Country for Old Men (Joel & Ethan Coen)
Våld och kaos uppstår efter att en jägare snubblat över efterdyningarna av en drogaffär som gått fel och över två miljoner dollar i kontanter nära Rio Grande.
WOW. Det är svårt att säga någonting mer än så. Spänning och stämning byggs upp utan nån musik, vilket skapar en avskalad kall, rå känsla. Skådespelarinsatserna är guld och det här är en av 2000-talets bästa filmer. Ett modernt mästerverk helt enkelt.
Det finns faktiskt bra ambitioner i det här manuset. På pappret är det här ett intressant familjedrama. Utförandet är dock inte alls bra. Det hela blir pinsamt, förutsägbart och helt själlöst.
Största besvikelsen: Death Proof
Största besvikelsen: Death Proof
Jag är ett stort fan av Tarantino. Det här utan tvekan hans svagaste film. Ja, det finns ett par minnesvärda scener, men överlag är varken storyn eller dialogen på den nivån jag förväntat mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar