Det är dags för ett spännande tema här på bloggen. Jag kommer att publicera fem stycken recensioner av klassiska monsterfilmer/skräckfilmer. Andra recensioner kommer naturligtvis att publiceras parallellt för er som vill läsa om annat, var inte oroliga. Temat har ingen tidsgräns utan när jag skrivit om de utvalda filmerna så är temat klart. Först ut är kanske den mest välkända av alla; Frankenstein.
(1931, James Whale)
Dr Frankenstein är en besatt vetenskapsman och han vill skapa ett nytt liv utifrån andra människors döda kroppsdelar. En stormig kväll lyckas han med sitt experiment. Det han inte vet är att han av misstag försett skapelsen med en kriminell hjärna.
Jag var faktiskt lite spänd inför att börja kolla på dessa klassiker. Det finns en spännande och mystisk anda som vilar över dem. Någonting du som tittare bör veta innan filmen börjar är att det inte är en skräckfilm som går att jämföra med nutidens. Tekniken och kunskapen som finns idag fanns inte att tillgå då. Är det negativt? Nej inte alls, men självklart ser förutsättningarna annorlunda ut. Det här är ingen film som suger tag i en eller som kommer att göra dig sömnlös. MEN och ett stort MEN, är att den är otroligt välgjord samt härligt läskig på sitt egna sätt.
Jag gillar skarpt att James Whale valt att inleda filmen med en prolog där Edward Van Sloan varnar tittarna att de kan bli chockerade. Det känns innovativt och gör att inledningen sticker ut. Colin Clive gör ett bra jobb som Dr.Frankenstein och levererar ett känt härligt citat "I'ts Alive! It's Alive!". Han ger en trovärdig bild av en vetenskapsman som balanserar mellan galenskap och verklighet. Men jag vill gärna lyfta fram Dwight Frye (Igor) som överraskade på mig med sin kroppshållning och sitt minspel.
Filmens höjdpunkt går dock inte att komma ifrån, det är Boris Karloff (Monstret). Jag förstår nu varför kultstatusen kring honom finns idag och varför han fick chansen att spela fler monster. Karloff har nämligen en otrolig aura över sig och är fantastisk i att förmedla en känsla helt utan dialog. Det ska även lyftas fram att sminkningen är otroligt bra och tidlös.
Det som charmade mig mest med den här filmen är scenografin och fotot. Trots att filmen släpptes 1931 så är den otroligt vacker att kolla på. Scenen med monstret och den lilla flickan är nästan poetisk. Sedan tidigare är jag svag för svartvita filmer, här får man verkligen valuta för pengarna. Det finns de som säger att svartvitt aldrig går ur tiden, det håller jag verkligen med om. Manuset är kanske det som lämnar lite att önska. Speltiden på 70 minuter är självklart en bidragande orsak till att det ibland blir forcerat och karaktärsutvecklingen är lite svag. Slutet hade också tunnats göra bättre, slutscenen hade faktiskt kunnat klippas bort helt.
Frankenstein har inspirerat mängder av filmer med sin stil. Det är svårt att argumentera bort att jag precis sett en riktig klassiker. På det stora hela bjuds tittaren på en vacker och lagom läskig stund. Jag ser gärna om denna monsterfilm och det är alltid ett gott tecken även om det inte riktigt når högsta betyget. Snubblande nära är dock en fin början på ett spännande tema.
Betyg: ✅✅✅✅
Kommentarer
Skicka en kommentar