Genre: Drama
Land: Sverige
År: 1946
Regi: Hasse Ekman
I rollerna: Tollie Zellman, Hasse Ekman, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Stig Järrel
Som många gånger tidigare så var Hasse Ekman originell och här känns återigen produktionen klanderfri. Fotot är nämligen helt fantastiskt, jag menar från första till sista scenen så hajar man till av hur snyggt det är att kolla på.
Det här med att använda sig av episoder gör att storyn får ett rappt tempo och det är härligt med en så stor gedigen ensemble av duktiga skådespelare. Filmen känns nyskapande och i klass med andra stora Hollywood produktioner. Det märks också att Ekman vid den här tiden hade en hög status då nästan hela skådespelareliten är samlad. När jag läste på lite så var mottagandet också varmt där få hade sett nåt liknande inom svensk filmindustri.
Episoderna är alla jämnstarka och det är inte någon som direkt sticker ut. Det är även många karaktärer vilket till en början är spännande men som i slutändan blir lite för rörigt och det är svårt att helt bry sig om alla. Ja hela filmen känns lite kort och man hade gärna haft en speltid på kanske 20 minuter till för att utveckla vissa karaktärer samt historier mer.
I ett hyreshus på Kavallerigatan 7 bor ett antal människor med olika levnadsöden. I form av olika episoder får vi se vad som händer dem under en natt.
Under kvällens gång får man lära känna flera olika personer som bor i huset; Cora Anker, en avdankad gammal aktris som inte längre kan få några roller. Hugo Sjöwall, en rentier och äldre herre som lever misär men som inte vill att någon ska märka det. Marianne Sahlén, en nyskild flygvärdinna som är ganska olycklig men som är fast besluten att leva utan inblandning av äkta män. Bojan Olsson, en prostituerad kvinna som noggrant bokför sina förtjänster för att så småningom kunna skapa ett nytt liv. Där bor också friherren och storgodsägaren von Breda som har mycket pengar men väldigt lite sympati.
Som många gånger tidigare så var Hasse Ekman originell och här känns återigen produktionen klanderfri. Fotot är nämligen helt fantastiskt, jag menar från första till sista scenen så hajar man till av hur snyggt det är att kolla på.
Det här med att använda sig av episoder gör att storyn får ett rappt tempo och det är härligt med en så stor gedigen ensemble av duktiga skådespelare. Filmen känns nyskapande och i klass med andra stora Hollywood produktioner. Det märks också att Ekman vid den här tiden hade en hög status då nästan hela skådespelareliten är samlad. När jag läste på lite så var mottagandet också varmt där få hade sett nåt liknande inom svensk filmindustri.
Episoderna är alla jämnstarka och det är inte någon som direkt sticker ut. Det är även många karaktärer vilket till en början är spännande men som i slutändan blir lite för rörigt och det är svårt att helt bry sig om alla. Ja hela filmen känns lite kort och man hade gärna haft en speltid på kanske 20 minuter till för att utveckla vissa karaktärer samt historier mer.
Första halvan av filmen är den starkaste, då skildras vanliga människor med deras drömmar och öden. Sen sänks filmen lite när handlingarna börjar bli mer forcerade, alltså att det måste hända någonting mer dramatiskt. Vilket också blir påtagligt i slutet då allting känns lite förhastat och hade som jag sa innan kanske behövt fördjupas mer. Därför tror jag att helhetskänslan faktiskt hade blivit bättre om man hade stannat på den tråden att mer spela på det vardagliga och enkla. Ibland stämmer ju uttrycket "less is more". Däremot så finns det en härlig känsla filmen igenom där det är ett smart drag att det utspelar sig på en plats, i ett hus.
Trots att den är ansedd som en av Ekmans främsta så blev jag inte helt tagen med storm vid en första titt. Men jag tar med mig det fantastiska fotot och den coola idén med episoder. Jag tror också att den kan höjas vid en omtitt men som helhet så landar kalaset på en stark trea just nu.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
5 - Foto
-----------
Totalt: 18
Betyg: ✅✅✅➕
Betyg: ✅✅✅➕
Kommentarer
Skicka en kommentar