Titel: Gagarine
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 2020
Regi: Fanny Liatard & Jérémy Trouilh
I rollerna: Alseni Bathily, Lyna Khoudri, Finnegan Oldfield, Farida Rahouadj
I miljonprogramsområdet Cité Gagarine utanför paris bor den 16-årige Yuri i ett av höghusen. Övergiven av sina föräldrar har bostadsområdet och människorna som befolkar det blivit hans familj. När det uppdagas att hela området ska rivas gör han allt för att beslutet ska ändras.
Yuri och hans kompisar börjar sakta men säkert att restaurera upp det slitna höghuset så att kontrollanterna skall godkänna byggnaden. Det blir en kamp mot klockan som visar sig vara förgäves. En efter en tvingas människorna ur sina lägenheter när höghuset som skall rivas. Men för Yuri som inte har någonstans att ta vägen blir det här början på en kamp. Med sitt rymdintresse börjar han inuti de ödelagda huset bygga sin egen värld. På sitt egna sätt så gör han motstånd och han ska slå sin omgivning med häpnad.
Till en början så känns det här som en typisk festival-film. Det är otroligt stilistiskt och temat har en typisk socialrealistiskt karaktär. Som tittare kastats man snabbt in i den världen och får följa vanliga människor, med vanliga problem. Jag gillar fotot och stämningen som byggs upp, de lyckas fånga det spartanska och få det att kännas verklighetstroget. Det slår mig även hur fint musiken passar in och hur väl den ramar in historien.
Filmens främsta styrka är de den raka berättarformen och det ungdomliga perspektivet. Det skapar en frihet och en lekfullhet som jag gillar. Första halvan av filmen är ungefär så som man väntat sig, men när filmen går in i andra andningen så förändras scenen. Historien blir mer flytande och Yuri går allt mer in i en drömvärld. Just den här biten lyfter inte helt för mig, det är förvisso estetiskt tilltalande men blir för abstrakt för min del. Här hade man gärna fått tona ner den delen för att få huvudstoryn att lyftas fram mer.
När eftertexten börjar rulla så märks det att det är regissörernas långfilmsdebut. Manuset är kanske lite tunt på sina håll och jag hade gärna utforskat de franska slumområdet lite mer. Trots det så blir jag charmad av huvudkaraktärens inre resa i samband med de bitvis mörka temat. Balansen mellan den politiska kritiken och den livliga världen är det som gör att filmen lyfter i mina ögon. På det stora hela så kanske jag hade förväntat mig mer men jag finner mig ändå tillfreds när filmen är klar.
Kommentarer
Skicka en kommentar