Tisdagsfilmen: Orca

Titel: Orca

Genre: Drama

Land: Sverige

År: 2020

Regi: Josephine Bornebusch

I rollerna: Josephine Bornebusch, Johan Rheborg, Marie Göranzon, Gustav Lindh, Alba August

11 personer skildras under Covid-19 pandemin och hur de kommunicerar via skärmar. Här fångas deras frustation och problem med att hantera bristen av mänsklig interaktion. 

En son vill hålla sin lidande mors hand och försöker pusha sin bror att ta kontakt med henne. En pappa försöker få vardagslivet att gå ihop medan hans fru är på konferens i Barcelona. En kvinna försöker att hålla uppe sitt influencer liv samtidigt som det kommer fram att hon är gravid. Kärlek växer fram. Konflikter uppstår på distans. Ensamhet tar sin form och sätter allas relationer på prov. Alla personer lever olika men ändå under samma förutsättningar. 

Först och främst hatten av till Josephine Bornebusch som lyckas få fram en film så pass snabbt samt med den kvalitén under den här tiden. Hur trött man än är på Covid-19 så är det trots allt ett ämne som är intressant att utforska. Orca fokuserar framförallt på den emotionella biten och det är en tung film som vill framhäva känslan av hjälplöshet. Samtidigt är det en fin film med en stor dos humor och hur man trots allt kan göra det bästa av situationen. 

En film om Covid-19 är smart och uppenbart aktuellt. Men att göra en som utspelar sig i Sverige? Är det verkligen en helt genomtänkt idé? Jag vet att jag kanske svär lite i kyrkan men tyvärr så faller lite filmen för mig här. Det blir nämligen problematiskt att måla upp en bild som man gör där folk är helt isolerade, med folktomma gator i världens mest liberala land sett till hur man hanterar pandemin. Visst kan man porträttera ensamhet och brist på mänsklig kontakt ändå, men det går inte att komma ifrån att det hela känns en aning krystat. 

Konceptet är utöver det bra och till en början engagerar det. Tyvärr så håller inte manuset för speltiden och efter halva filmen börjar man tappa intresset. Det hela känns lite segt och repetitivt. Personligen så blir det också för många perspektiv i historien, här hade storyn gynnats av att fokusera på kanske max sex personer. Då hade helheten fått en större intensitet och haft mer utvecklingsmöjligheter. Jag känner nämligen att det är många karaktärer som blir utfyllnad. Egentligen så är det enbart bröderna och deras relation, samt deras relationen till mamman som är starkast. 

Det är en rad trevliga svenska skådisar som man fått med där alla gör sitt yttersta för att lyfta filmen. Kan väl känna att ingen gör bort sig men ingen sticker heller direkt ut, det är stabilt rakt igenom. Dock så blir jag glad av att se Johan Rheborg göra den här typen av roller, lyftes redan i Partisan där jag tycker han är fantastisk. 

Känslan av instängdhet och minimalism tycker jag man får till bra, fotot är även det fint men såklart begränsat. Är inte stort fan av episoderna som utspelar sig via skärmar osv men det är ju nödvändigt för att få till en autentisk känsla. Jag tror att det hela hade gjort sig bättre i ett annat format. En miniserie hade nog varit att föredra då det är episodbaserat, då hade de olika relationerna kunnat få sitt egna avsnitt. Nu blir det lite för flyktigt för att helt sätta spår. 

Josephine Bornebusch tar kliv hela tiden och det här är återigen ett projekt som visar prov på att hon är en duktig regissör. Men visst märks det att det här är en film som är stressad och hade höjts av lite bearbetning. Klart en besvikelse men trots allt värt en titt. Betyget landar på en svag trea. 

3 - Skådespelare

2 - Handling

3 - Känsla

2 - Musik

3 - Foto

-----------

Totalt: 13

Betyg: ✅✅✅➖