(2014, Edward Zwick)
Mitt under kalla kriget hamnar schacklegenden Bobby Fischer i ett nervkittlande världsmästerskap som skapar en konflikt med Sovjet. Medan över en miljon människor runt om i världen ser på tvingas han fajtas mot världens bästa schackspelare samt sina egna demoner.
Är jag en stor schackfantast? Svar nej! Dock gillar jag att det finns en mystik över spelet och sanningen är att det inte är så många som kan bemästra det. Bobby Fischer bör vara ett hushållsnamn även om man inte är intresserad av spelet, men mer ur en historisk vinkel. Vet man ändå inte vem Bobby Fischer är så bör man fatta tycke för storyn. Det visar sig snabbt att huvudkaraktären är en komplex ung man som hela tiden strävar efter perfektion. Hur påverkas man då av att sen ha en hel nation på sina axlar samtidigt som en gigantisk jätte till nation ska besegras? Ja till en början finns det mycket i den här biografiska filmen som väcker nyfikenhet.
Ja till en början så är känns det som att filmen kan ro i hamn en bra story. Men ju längre filmen går så känns det som att karaktären Bobby Fischer och schack i allmänhet kanske är lite för tunna ämnen att göra en hel film på. Hade nog personligen föredragit en dokumentär om jag ska vara helt ärlig.
Sedan den minst sagt usla insatsen i Spider-Man 3 så har Tobey Maguires karriär stagnerat. Han har enbart haft tre stora roller sen dess och därför var förhoppningarna stora inför den här rollen. Till min förvåning så är Tobey Maguires prestation i stora stunder lysande. Det OCD liknande tankesättet lyser igenom och den paranoida personligheten får han verkligen till bra. Problematiken ligger inte i skådespelarnas prestationer där både Michael Stuhlbarg (imponerar mer och mer) och Peter Sarsgaard är stabila i sina roller.
Personligen känns manuset lite för tamt, hade gärna sett ännu mer av huvudpersonens mentala utveckling. Tyngden på det kalla kriget är också en bra krydda, men känslan är att regissören har haft svårt att veta vad han vill lägga sitt fokus på. Nu känns upplägget istället lite för enkelt och i vissa stunder enformigt. Det finns moment när det glittrar till och oftast är det scenerna där Tobey Maguire går loss och får utrymme att släppa lös sitt register. Men allt för ofta saknar filmen den där nerven som gör att man håller intresset vid liv.
Speltiden är behaglig på sina 85 min, då många filmer idag tenderar att bli en aning för långa. Ändå trots det så känns inte filmen speciellt kort. Det som är positivt med filmen är känslan av att se Tobey Maguire leverera en fin insats igen. Det negativa är att filmens kvalite samt kommerisella framgång inte kunde lyfta honom ur skuggan. När denna recension skrivs så har han sedan 2014 inte haft en roll i en ända film. Snacka om en lång svacka...
Är du väldigt intresserad av schack? Ja då kanske detta är någonting för dig. För alla andra så rekommenderar jag något annat. Det finns betydligt fler och bättre filmer att lägga sin tid på.
Betyg: ✅✅
Kommentarer
Skicka en kommentar