Söndagsfilmen: La La Land

La La Land

(2016, Damien Chazelle)

En jazzpianist och en aspirerande skådespelerska faller för varandra samtidigt som de försöker uppnå sina drömmar i världens underhållningshuvudstad.

Sällan har jag skådat en sådan hype kring en film. När det började vankas Osccarstider 2016 så seglade La La Land upp som en stark kandidat att vinna ett antal priser. Så blev det också, filmen slog rekord i nomineringar och tog hem hela sex stycken statyetter.

Anledningen till att jag tar upp den statistiken är för att säga WOW...va oförtjänt.

Det är ju ingen nyhet att Oscarsjuryn är och alltid har varit svag för filmer som handlar om den "egna" branschen. Det senaste och mest aktuella exemplet är The Artist som vann fem Oscars 2012. Sen är musikaler alltid uppskattade där Chicago, West Side Story och Broadway Melody är några av vinnarna genom åren. Ja tycker därför att La La Land fick lite för mycket uppskattning och skulle inte fått alla dessa priser, även om den förtjänar några självfallet.

Musikaler är inte min favoritgenre det ska jag börja med att erkänna. Dock har filmen inte överdrivet många musikalinslag utan är mer ett drama än vad man kan tro på förhand. Jag trodde att jag skulle störa mig mer men musiknumren är fint placerade och har en bra koreografi.

Temat är rätt tydligt, DEN AMERIKANSKA DRÖMMEN. Alltså att vem som helst kan bli vad som helst, om man bara fortsätter drömma och aldrig förlorar hoppet. Ja nåt åt den stilen i alla fall. Denna vision börjar bli lite tröttsam och allt för klyschig. För av alla de servitriser som jobbar på en restaurang eller ett fik (som i filmen) så är det så att 99.9% av dessa som fortfarande jobbar kvar där, drömmen om nåt större är tråkigt nog bara en dröm.

Vad gäller relationen mellan de två huvudkaraktärerna så är jag tveksam. Förstår inte varför de skulle dras till varandra och känner inte riktigt någon kemi heller. Emma Stone och Ryan Gosling gör båda bra prestationer absolut, men något utöver det vanliga? Nja är mitt svar.

Speciellt händelserik är filmen inte heller. Den sprakar inte alls, eller ja det sprakar om färger det får jag erkänna. Det är nämligen så att fotot är av hög kvalité och regin av Chazelle är minst lika bra som i Whiplash. Manuset går dock att diskutera. Tycker att filmen bitvis är intetsägande och rent ut sagt tråkig. Jag engarera mig inte så mycket i karaktärerna som jag kanske borde. Förklarigngen kan vara att det hela känns som lyxproblem. De båda bor i L.A!!!! men det är så synd om dem att deras drömmar inte gick helt i uppfyllelse. BU HU, så känner jag. Jag kanske låter en smula bitter nu men det är någonting jag stör mig otroligt på. Sen är det alltid fint med drömmar vart man än befinner sig eller vem man än är, men utgångspunkten hade kunnat vara annorlunda.

Sen är filmen inte enbart guld och gröna skogar, vilket också är storyns styrka. Att våga bryta normen och sluta filmen så ärligt samt verklighetstroget höjde filmens helhetsintryck för mig. Trots det så kände jag mig under långa stunder av filmen uttråkad och det är aldrig ett bra tecken när det kommer till filmtittande.

Jag gav mig in i La La Land med någorlunda neutralitet och man kan väl konstatera att det inte blev en kraschlandning utan mer ett dovt "jaha". Vilket inte är fy skam när det kommer till någon som inte gillar musikaler.

Kalaset landar tillsut i en stabil trea, men varken mer eller mindre.

Betyg: ✅✅✅