Genre: Drama / Komedi
Land: Frankrike
År: 2011
Regi: Oliver Nakache & Éric Toledano
I rollerna: François Cluzet, Omar Sy, Anne Le Ny, Audrey Fleurot
Mångmiljonären Philippe är förlamad från halsen och ner efter en skärmflygningsolycka. Driss är kille från förorten som precis har kommit ut från fängelset. Av en slump anställs han som personlig assistent till Philippe och en otrolig oväntad vänskap uppstår mellan dem.
Philippe och Driss borde egentligen aldrig ha träffats. Driss är arbetslös och måste söka jobb för att få ersättning. Vilket är precis det han gör hos Philippe då han och medarbetarna söker en personlig assistent. Jobbet intresserar inte alls Driss men Philippe ser någonting hos honom som de andra sökande saknar, nämligen livsglädje. Driss är egentligen inte alls mannen för jobbet då han saknar både erfarenhet eller utbildning. Men han lär sig snabbt och de båda två männen kommer nära varandra snabbt. De är båda helt olika som personer men tar del av varandras lärdom även om de inte har samma smak eller syn på saker.
Filmer som den här har det gjorts många av. Men det är inte alla som lyckas med att få till en story som både berör tittaren och skapar en genuin känsla. Personligen så är det en fördel att det är en fransk produktion. Det känns inte lika plastigt som det lätt kan bli vid amerikanska produktioner. Filmen har många styrkor men en utav dem är hur väl och skarpt man väljer att skilja det franska samhället. Fotot från ghettot är magnifikt och det sätter en prägel kring segregationsproblematiken. Vilket på det sättet ger historien och karaktärerna ett annat djup.
Någonting som utmärker filmen är musiken. Här snackar vi ett riktigt genidrag. Ludovico Einaudi som kanske är en av vår tids främsta moderna kompositörer ger verkligen liv till handlingen och sätter en melankolisk stämning som är underbar. Även om mycket utspelar sig i huset så får man välbehövliga miljöombyten, där lyckas man visa upp många fina sidor av det franska landskapet. En viktig del för att historien ska kännas trovärdig är samspelet mellan huvudrollsinehavarna. Omar Sy och François Cluzet har en superbra personkemi rakt igenom. De kompletterar varandra och ger sina karaktärer både djup samt värme.
Historien är verklighetsbaserad, någonting som inte alltid klingar med succé. Men här köper man konceptet och främst genom de välgjorda karaktärerna. En film med sådant här tema kan lätt bli allt för mörk, men här kombinerar man de emotionella scenerna ypperligt med charmig humor. Ja det är faktiskt en otroligt rolig film som berör och lämnar en härlig känsla av hopp. Dock är filmen typisk fransk i sina stunder vilket både har sina för och nackdelar. Det finns en del stereotyper och en gnutta sexistisk touch, men inget som stör nämnvärt plus att det görs med glimten i ögat.
Jag förstår varför många har tagit till sig den här filmen. Det är nämligen en väldigt enkel film att tycka om. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så här. Lyckas man med att få till kärnan och därtill skapa en genuin känsla så är man hemma. En annan styrka är hur väl filmen lyckas hålla ihop från början till slut. Här finns egentligen ingenting att klaga på. Musiken, fotot och skådespelarna är alla riktigt bra filmen igenom. När den väl är klar får man mersmak och vill snabbt se om den. Mer än så kan man inte begära.
4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
-----------
Totalt: 22
Betyg: ✅✅✅✅➕
Kommentarer
Skicka en kommentar