Fortsätt till huvudinnehåll

Fredagsfilmen: The Square


Titel: The Square
Genre: Drama / Komedi
Land: Sverige
År: 2017
Regi: Ruben Östlund
I rollerna: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary

Christian är en framgångsrik chef på ett modern konstmuseum som befinner sig i en personlig samt professionell kris. Samtidigt som han försöker handskas med sina känslor försöker han sätta upp en ny kontroversiell utställning. 


Christian kör elbil och försöker leva som han lär. Dagarna innan utställningen The Square (ett verk som skall påminna om vårt gemensamma ansvar i det offentliga rummet) ska öppna blir han bestulen på öppen gata. En händelse han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren och försätts i allt mer pressade situationer som får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera hantera den PR-byrån som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. 

Filmen berättas genom att visa flera handlingar som presenteras parallellt med varandra. Det är även tydliga scenförändringar nästa hela tiden vilket gör att filmen upplevs som episodisk. Om man väntar sig en story som liknar mer klassiska drama/komedier så har man gått fel, här drar man mer åt satir hållet. Under filmens gång utmanar man allt från gränsöverskridande, egoism, fördomar och medmänsklighet. Som tittare märker man tidigt att man ska utmanas över det man ser, det är tydligt att produkten ska vara tankeväckande. 


Jag uppskattar ett fint foto, här är det mer än fint. Fotot är bitvis riktigt genialiskt, rent tekniskt. Överlag så är det här en fröjd att kolla på. Sättet man använt belysning och vinklar gör att filmen får ett minst sagt proffsigt yttre. Här känner man verkligen att det finns en tanke bakom varje scen, inte bara dialog eller fysiskt utan även hur det ska se ut. Jag gillar även en del karaktärer där Elisabeth Moss gör ett fint jobb som den amerikanska journalisten Anne. På det stora hela så är det stabila insatser från alla inblandade.

Ruben Östlunds filmer har alltid på ett eller annat sätt utforskat socialpsykologi och gruppdynamik. Han gillar gärna att skapa situationer där människor bryter mot etiketter, tappar kontrollen eller kommer ut från sina vanliga rutiner. The Square är minst sagt annorlunda, fylld med idéer och bitvis häpnadsväckande. Ständigt utmanar filmen tittarens moral och etik. Det blir som att någon sitter med en pinne och petar dig i sidan. 


So far, so good. Har ingenting emot grundprincipen eller konceptet att väcka tankar. Det stora problemet är att filmen är monumentalt tråkig. Jag menar speltiden på 142 minuter fungerar inte alls för min del när det kommer till den här typen av film. Hade regissören valt att klippa ner minst 20 min så hade man inte känt sig plågad när man tar sig fram till slutet. Det är en intressant idé men slutprodukten är allt för spretig och ska man va helt ärlig, händer det någonting egentligen? Vissa scener sticker definitivt ut och är minnesvärda men det blir bara som små referat. Övertydligheten blir ibland allt för plågsam och det känns ofta som att scener är insatta bara "för att", men de tillför ingenting till helheten. I och med att filmen är så flyktig så knyter man inte ihop de olika historierna. Vilket väcker frustration och man känner sig tillslut otillfredsställd. 

Visst är det uppfriskande med nyskapande samhällssatirer och filmer som vågar att sparka in dörrar. Men jag vet inte helt hur jag ställer mig till att konstlat tvinga fram reaktioner och känslor på det här sättet. För min egen del blir det nästan lite plastigt och jag har svårt att själv veta vad jag ska känna. En film ska i sin grunden vara underhållande, i sina bästa stunder ge tittaren en bestående känsla av vad filmen vill förmedla. Gränsen mellan att vilja nå ut med sitt budskap och tappa bort underhållningsdelen är milt sagt hårfin här. 


Jag vet inte, i mitt huvud går det inte ihop. För mig blir det en allt för grå röra mellan det konstnärliga och det samhällskritiska. Hade detta varit en teateruppställning kanske jag hade kunnat uppskatta det mer, då hade debatt aspekten känts mer naturlig. Men nu blev jag inte alls såld, mer uttråkad tyvärr. Ruben Östlunds filmer är lite som en Hawaii pizza, antingen så älskar man den eller så förstår man inte hur folk tänker. 

3 - Skådespelare
1 - Handling
1 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
-----------
Totalt: 11

Betyg: ✅✅

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Filmåret 2007: Topp 10

Topp 10 - 2007 Filmåret 2007 visar sig vara en riktig höjdare. Här finns det en härlig bredd med många toppar. Det bjuds på mycket känslor och upplevelser som verkligen etsar sig fast. Listan var en utmaning att sammanställa där många slagkraftiga titlar slogs om platserna. Det blev en kamp om ett par platser där några försvann och bytte position i sista sekund. Magkänslan får som alltid en huvudroll på sådana här listor. Summeringen blir: ett av mina bästa filmår, som levererar flera minnesvärda cinematiska upplevelser.  På topp tio återfinns filmer från: 7 - USA  3 - Storbritannien 10.  Lars and the Real Girl   (Craig Gillespie) En förvirrad ung man inleder ett okonventionellt förhållande med en docka som han hittar på internet.  Ryan Gosling är toppen. Filmen i sig är också riktigt stark där många intressanta ämnen bearbetas och framförs på ett underhållande sätt. Det finns definitivt en förkärlek från min sida till små filmer som lyckas leverera stora känslo...

Filmåret 2008: Topp 10

Topp 10 - 2008 Filmåret 2008 visar sig vara en riktig höjdare. Här finns det en härlig bredd med många toppar. Det bjuds på mycket känslor och upplevelser som verkligen etsar sig fast. Listan var en utmaning att sammanställa där många slagkraftiga titlar slogs om platserna. Det blev en kamp om ett par platser där några försvann och bytte position i sista sekund. Magkänslan får som alltid en huvudroll på sådana här listor. Summeringen blir: ett starkt filmår som levererar flera minnesvärda cinematiska upplevelser.  På topp tio återfinns filmer från: 4 USA  3 Storbritannien 1 Sverige 1 Tyskland 1 Israel 10. Die Welle / The Wave   (Dennis Gansel) En gymnasielärare som leder ett projekt om diktaturer tar till ett okonventionellt knep. Han och eleverna startar själva en fascistisk rörelse. Det dröjer dock inte länge innan det urartar och rörelsen börjar leva sitt eget liv. Välgjord och gripande drama som både provocerar samt väcker starka känslor. Har alltid gillat tysk film o...

Serie: Fleabag

Titel: Fleabag Land: Storbritannien Regi: Harry Bradbeer Manus: Phoebe Waller-Bridge Genre: Komedi / Drama År: 2016 - 2019 Säsonger: 2 // Avsnitt: 12 I rollerna: Phoebe Waller-Bridge, Sian Clifford, Andrew Scott, Olivia Colman, Bill Peterson Fleabag är en frisinnad, arg och förvirrad ung kvinna i London. Livets utmaningar smälter samman medan historien fylls med en ström av interaktioner där diverse familjemedlemmar, ragg och oväntade möten avlöser varandra. En tydligt återkommande kännetecken i episoderna är när  huvudkaraktären bryter den fjärde väggen för att ge utläggning, interna monologer och en löpande interaktion med publiken.  “Being proper and sweet and nice and pleasing is a fucking nightmare. It’s exhausting.” Seriens skapare Phoebe Waller-Bridge (Spelar i huvudrollen) har även skrivit manuset där hennes soloshow från Edinburgh Fringe Festival är största inspiration. Psykisk ohälsa, familjerelationer, sex, religion och identitetssökande är några återkommande ...